Invägning vecka 18

FÖRRA INVÄGNINGENS VIKT: 92,2 kg
DENNA VECKANS VIKT: 90,6 kg
VIKTMINSKNING: 1,6 kg
VIKTMINSKNING TOTALT: 40,4 kg
VIKTMINSKNING I PROCENT: 1,73%

Fortsätter med en stabil nedgång på 0,8 kg i veckan. Det är ju inte så illa pinkat, egentligen. Om jag hade landat under 90 till födelsedagen så hade det varit bästa presenten till mig själv ever! Dock är det dags för den fruktade kvinnoveckan nästa vecka och då brukar jag ofta gå upp en smula så det är troligt att jag inte kommer lyckas. Men, man kan alltid hoppas!

Lite mer siffror rörande vikten:

• Jag har nu gått ner 40,4 kg av planerade 65 kg, det är 65%, alltså är jag mer än halvvägs till målet.
• En viktminskning på 40,4 kg innebär att jag har tappat 31% från min ursprungsvikt. Det är alltså snart en tredjedel av mig som är borta.
• Jag har gått ner i snitt ca 1,6 kg per vecka sedan starten den 19 februari
• Om man kollar på det hela i pounds istället för kg så är jag äntligen i "onederland", det vill säga en etta längst fram i vikten, eller vad man ska säga, då har jag en vikt på 119,3 lbs och har tappat sammanlagt 89,5 lbs, inte alls speciellt dåligt måste jag säga!

Det är snart sex månader sen jag startade min viktresa och jag kan inte med ord beskriva hur glad jag är att allting gått så bra som det har gjort och hur nöjd jag är att jag påbörjade det hela. Det ända jag ångrar gällande operationen är att jag inte gjorde den tidigare. Jag har bestämt mig för att det vore en god idé att köpa lite proteinbars eller liknande så att jag kan få i mig tillräckligt med ordentlig mat. Jag har fortfarande svårt att komma upp i över fyra måltider per dag, men jag kämpar på.

Snart semester!

Nu är det bara idag och imorgon kvar, sen är det dags för tre veckors semester. Det kommer bli en ganska hetsig semester mendet kommer att bli fint! Om två veckor ska jag flytta! Det är dags för mig att bli malmöbo. Kommer att bli spännande. Första veckan av semestern kommer att gå åt till att packa ner allting, rensa ut och göra allt klart för flytten. Den 17:e fyller jag år och den 18:e åker jag till Prag. Jag har nämligen skaffat mig en såndär pojkvän och vi ska åka tillsammans. Jag är rättså löjligt nykär och det känns bra som tusan, det var väldigt länge sedan. Idag ska vi hälsa på min mamma och det blir första gången hon blir introducerad så det är klart spännande.

Imorgon ska jag väga mig, det blev inget förra veckan. På sätt och vis känns det som att det är bra att väga sig varannan vecka istället. En vecka är ganska kort tid och man får nog ett bättre resultat om man tar varannan eftersom att vikten ändå kan skifta en del från dag till dag och det är aldrig roligt om det är en såndär dag då man inte verkar ha gått ner något alls. Så, jag hoppas givetvis på en så stor minskning som möjligt så att jag kan nå mitt mål att vara under 90 kg till min födelsedag. Det hade varit underbart. Nästa mål efter det är 83,5 kg, vilket innebär ett BMI på under 30 och att jag då är i kategorin överviktig och inte fetma. Tänk att jag börjar närma mig. Nu är jag dessutom rätt många kilo under för gränsen för en operation. Det känns bra, mycket bra måste jag säga.

Invägning imorgon istället.

Eftersom att jag inte sov hemma i natt så blev det ingen invägning nu på fredag morgon. Jag bestämde mig istället för att det är en bra idé att väga mig imorgon bitti istället. En dag mer eller mindre spelar nog inte så stor roll. Just nu är jag mest orolig för att hamna på en platå. Jag vet att min viktminskning är och har varit bra och jag vet att jag inte borde oroa mig så länge jag sköter mig. Men fastän jag vet det och fastän jag innan operationen tänkte att jag skulle vara så nöjd med en viktminskning på 0,5 kg i veckan så blir jag panikslagen när jag tänker tanken på att inte fortsätta bara rasa i vikt.

Jag vet att det syns på mig (jag får lägga upp någon före och efter bild snart, jag vet) och jag vet mycket väl att jag har gått ner en massa. Men i mitt huvud är jag fortfarande lika stor. När jag tittar på mig själv i spegeln så ser jag fortfarande en tjej som väger 131 kg. Det läskigste är dock att jag nästan känner mig större nu på sätt och vis, eller inte rent fysiskt, men psykiskt.

På måndag ska jag till min kära samtalskontakt, eller ja, min terapeut får man väl kalla henne. Jag får prata med henne om det här. Mina knasiga tankar och så, hur mina tankar kring min kropp och mat långsamt börjar bli helt förvridna. Måste verkligen ta tag i det här.