Uppåt uppåt uppåt.

Urk, jag känner det. Nu jäklar är jag påväg uppåt. Mer än jag varit på länge. Ingen sömn bara en massa tankar som snurrar i huvudet. Jag vill handla saker, onödiga saker. Vill starta tusen olika projekt på samma gång. Jag försöker vara effektiv men jag kan inte fokusera. Jag vet inte om jag borde ringa min kära doktor. Kanske om det blir värre. Just nu hoppas jag bara att det är en tillfällig fas och att jag kommer komma ner på jorden igen. Sov bara ca en och en halv timme i natt men har arbetat på som vanligt. Jag är inte så trött som jag borde vara. Det är ett tecken, ett jävligt dåligt tecken.

Hur som helst så har julen varit bra, skönt med ledighet även det gick alldeles för snabbt som vanligt. En massa att stå i nu när man är tillbaka på jobbet och varit borta ett antal dagar. Men nu är det dags att gå hem och sen är det bara imorgon också innan det är ledigt ett antal dagar igen. Kan inte fatta att jag tagit mig igenom denna dagen.

Nobody said it was easy, no one said it would be this hard.

Jag är nog sämst i världen på att blogga, men så kan det vara ibland. Nu har jag äntligen semester! Är ledig fram till mellandagarna! Whoop whoop!

I skrivande stund är jag på väg till Landskrona för ett litet besök på lasarettet. När jag väl är där tänkte jag att man kanske kunde undersöka hur det går med remissen och allting.

I övrigt flyter allt på som vanligt. Vissa dagar är bra, andra sämre och vissa dagar vill jag bara krypa in under mitt täcke och inte komma ut igen, så, precis som vanligt alltså. En jävligt rolig sak dock är att jag ska gå och se Eddie Izzard, en av världens bästa män, tillsammans med Hedvig, en av världens bästa kvinnor. Så nu går tiden bannemig gå snabbt fram till april!

Det händer så mycket och så lite på samma gång!

Jag är lycklig för igår fick jag min nya väckarklocka. Ja, det är en stor Boba Fett. Jag fick även två stycken planscher som jag ska sätta upp så fort tillfälle ges. I övrigt så känns det som att det händer saker samtidigt som allting står stilla. Jag blir knäpp av att gå och vänta på besked från Landskrona angående huruvida de skickat min remiss vidare och i så fall vart. Det hade känts avsevärt mycket bättre om jag hade fått en tid, även om tiden varit 3-4 månader bort, då hade jag åtminstone haft någonting att förhålla mig till. Nu känner jag mig bara förvirrad och knäpp.

Den där eviga känslan av otillräcklighet.

Hade idag så kallat medarbetarsamtal på jobbet och som vanligt förväntade jag mig en hel del negativ feedback eftersom att jag i stort sett aldrig kan tro på min egen förmåga. Men, det gick bra och nu är jag glad. Går varje dag nu och längtar efter och funderar på en eventuell operation. Det är ytterst svårt att få ur huvudet. Men jag är glad att jag har tagit ett steg i rätt riktning och initiativ till att få remiss skickad och åberopat vårdgarantin. Jag vill bara att alla bitar ska falla på plats. Rätt mycket att stå i på jobbet, veckorna går otroligt snabbt. På torsdag ska jag till min terapeut, var ett tag sedan jag var där, blir skönt att prata med henne faktiskt. Det är ju som vanligt lite fram och tillbaka med mitt mående. Det är nu dags för sömn så att jag kan komma upp i tid imorgon.

En lat lördag.

Sedan jag bestämde mig för att försöka få den här operationen så har mina tankar hela tiden snurrat kring min vikt och att eventuellt kunna bli av
med den överflödiga delen. Jag ska försöka utmana mig själv och laga mat nästa vecka. Försöka ha med matlåda åtminstone tre gånger. Det är ett steg i rätt riktning. Nästa steg efter det blir att inte äta massa trams i veckorna utan långsamt försöka bryta mitt ständiga ätande av glass och snacks. Jag ska göra allt för att få den här operationen och då måste jag på något vis börja förbereda mig lite. Men inte göra saker för snabbt för då funkar det sällan för mig.

Den första snön har lagt sig lite försiktigt och jag värmer upp mina stackars leder i ett extremt varmt bad. Om det är något ställe där jag känner mig extra fet så är det badkaret. Det finns få platser som man känner sig så klumpig och ograciös. Men det är ingen som ser mig och tur är väl det.

En fin fredagskväll.

Ja, det är okej att bara vara slö, äta Ben & Jerrys, sticka lite och titta på Sex and the City. Nog för att jag borde skippa glassen, men jag är glad ändå ikväll. Den första snön har fallit och levande ljus är så fint ibland.

När kroppen gör uppror.

Då kan man tyvärr inte alltid göra något utan bara försöka ta dagen som den kommer och stå ut. För jag försöker oftast ha inställningen att inte låta min kropp eller mina knäppa tankar hindra mig från att leva mitt liv. Hela eftermiddagen har jag mått riktigt kasst, vet inte om det kan bero på att det är slutet på den så kallad kvinnoveckan, då brukar magen göra uppror och göra tillvaron allmänt sur. Man kanske inte ska skriva om sånthär, men jag bryr mig faktiskt inte om sådana normer och regler. Folk borde inte vara så finkänsliga.

Nu ska jag bara ta mig hem utan att avlida av illamående och magont. Det ska jag nog klara av hoppas jag. Sitter i skrivande stund på bussen på väg till min kära hemstad. Man kan ju blogga ändå, visst är smarta telefoner fantastiska. Lyssnar på Kent och känner mig nostalgisk. Många timmar med allmän tonårsångest som spenderats lyssnandes på deras musik.

Tänk vad fantastiskt det hade varit om jag kunde få besked att min remiss skickats vidare innan jul, det hade varit världens bästa julklapp. Men jag förväntar mig inte det. Jag pendlar mellan att våga hoppas att jag kommer få operationen och att hålla fast vid min princip att aldrig ta ut något i förskott, att alltid förvänta sig det värsta och göra allt för att undvika att bli besviken.

Ska få besök av en kär vän ikväll. Han ställer alltid upp. Jag tycker så förbaskat mycket om honom. Berättade att jag var ledsen över att min kära bror inte kommer så då erbjöd han sig att återvända hem från sina föräldrar en dag tidigare för att jag inte skulle behöva vara ensam. Vet inte hur många gånger jag gråtit ut hos honom eller fått prata av mig min ilska och frustration när livet behandlat mig illa. Men jag hoppas att jag lyckats vara lika stort stöd för honom som han varit för mig.

Ska springa inom sybutiken och skaffa garn och stickor för att inleda nytt projekt samt kunna slutföra mitt nuvarande. Måste också pyssla ihop julkort. Så mycket att göra! Kommer aldrig hinna färdigt med klänningen till imorgon. Men kanske i helgen! Jävlar vad långt detta blev, tror ingen orkar läsa. Är det någon som läser alls?

En relativt bra tabbe och en smärre besvikelse.

Idag vaknade jag och kände "jäkla skit, nu har jag försovit mig". Hetsade upp ur sängen och skyndade mig som tusan till bussen, sedan till tåget och när jag kom fram till Malmö C så tittar jag på klockan. Vadå kvart i åtta? Jag hade varit helt övertygad om att klockan var kvart i nio och att jag var himla stressad till jobbet. Himla tur att jag hade tagit fel på tiden "åt rätt håll" i alla fall. Så jag var till slut i alldeles lagom tid till jobbet istället för grymt försenad. Synd bara att jag kände mig stressad hela morgonen i onödan.

Planen för dagen/helgen var att min kära broder skulle komma ner hit på besök från storstaden, men det blev inte så. Jag blev rättså besviken, jag saknar ändå min bror rätt mycket när vi inte får träffas speciellt ofta pga att vi bor rättså långt ifrån varandra. Men jag tröstar mig med att det snart är jul och att vi får ses då. Sedan skall jag upp och hälsa på i januari för då tar han minsann examen och det ska firas med pompa och ståt!

Jag måste försöka få in i mitt huvud att det faktiskt kan finnas en möjlighet för mig att få leva ett normalt liv. Jag måste sluta se det som omöjligt att jag någon gång kan få bli normalviktig. Jag satsar allt, ska verkligen kämpa för den här operationen. Måste ta tag i mitt liv. Ta tag i mig själv. I min kost och mina vanor. Jag måste inse att jag kan klara det. Att jag kan hantera att äta vettigt, träna och sköta mitt arbete samtidigt. För tänk vad mycket energi jag skulle ha om jag inte behövde släpa omkring på alla mina extrakilon. Allting skulle ju gå som en dans, eller? Det är klart att jag vet att alla mina problem inte magiskt skulle försvinna om jag lyckades bli normalviktig, men å andra sidan så kan det ju knappast skada?

När den där ångesten sätter in.

Rackans vad trött jag är! På väg hem från jobbet la sig ångesten som en klump i magen, sådär som den kan göra ibland. Det kröp i hela kroppen och ett vagt illamående i en härlig blandning med yrsel satte in. Väl hemma tog jag ett litet piller så nu är jag trött som en klubbad gnu. Men, ångesten avtog lyckligtvis. När jag har längre perioder av ständig ångest och får ta ångestdämpande var och varannan dag så vänjer jag mig och blir inte så påverkad när jag tar en tablett. Men, turligt nog har jag sluppit knapra så mycket piller den senaste tiden så när jag väl tar det så känner jag av det i minst ett dygn efter.

Imorgon har jag, som tidigare nämnt, en så kallad läsdag och jag har tagit hem litteratur som jag ska plöja. Härligt med läsdag är att eftersom att jag slipper restiden till jobbet så har jag inte lika stort tvång att gå upp sådär okristligt tidigt. Sannerligen ett plus! Nu är det sömn på agendan! Bjuder till sist på en bild på katten från samma kväll som vi flyttade in i vår nuvarande lägenhet. Hon var smått drogad och rättså rädd, men konstigt nog blev det en mysig kväll trots allt.

Veckan som kommer.

Det jag har inplanerat den här veckan är en hel del faktiskt när jag tänker på det. Min bror kommer att komma på besök och inför det blir det till att storstäda hela lägenheten. På onsdag har jag s.k. läsdag vilket innebär att jag kommer att vara hemma och läsa (jag gillar det där med kompetensutveckling). Sen blir det till att pyssla och stå i! Insett att jag borde följa rådet som stod på garnet jag köpte igår och införskaffa 12 mm stickor (så sjukt stora!). Försökte först med 9 mm för jag tyckte att 12 mm lät så otroligt stort, men det blir alldeles för kompakt och så kommer halsduken att bli alldeles för tung och otymplig.

Kika i vårt "bibliotek" här på jobbet och plockade på mig lite intressant litteratur inför onsdag. Tänkte ta med hem och börja tjuvläsa lite ikväll kanske. Fast planen är dock att fortsätta med klänningen, vill gärna få den färdig tills på fredag, vet inte varför, bara känns som att jag vill inviga den då. Det är nämligen tacksittning på nationen och när det vankas festligheter så bör man klart klä upp sig en aning. Kanske till och med lockar håret, ibland får man slå på stort.

Var för övrigt i kontakt med Landskrona Lasarett idag, egentligen inte gällande gbp-operationen men passade ändå på att fråga hur det låg till med remissen. Jag visste ju att den inte skickats vidare, men att fråga skadar ju inte. Kvinnan jag pratade med var himla trevlig och när jag frågade om man fick lämna önskemål vart remissen skulle skickas så noterade hon i journalen att jag önskar få den skickad till Aleris. Så, jag förväntar mig inte att remissen skickas vidare förrän nästa år, det är ju trots allt så att julen kommer att komma emellan och grejer. Men det är så himla mycket som händer i december så innan man vet ordet av så är det 2013 tror jag.

Bjuder på en bild på böckerna jag tänkte jag skulle försöka ta mig igenom på läsdagen på onsdag.

Söndagspyssel

Den här dagen har verkligen varit sådär som en söndag ska vara. Jag och min kära rumskamrat trotsade regnet och begav oss in till Malmö för att införskaffa delar tills hans dator. Passade på att slinka inom panduro och köpte saker till mina två nya projekt: egengjorda julkort samt stickning. Eftersom jag är värdelös på att sticka blir det bara en halsduk. Mest för att ha något att göra och så att jag kan alternera mellan mina olika projekt så jag inte tröttnar.

Första klänningen driver mig till vansinne så jag slänger ihop en annan variant från ett enklare mönster. Mycket nöjd än så länge. Livet färdigt, nu ska kjolen på och innerklännincen sys klart och på och sen dragkedja och fåll. Kan inte ta så lång tid vad? Eeeeeeller?

Kvinnovärk och allmän olycka.

Idag sov jag alldeles för länge, så himla typiskt mig. Sånt händer alltid när jag är dum nog att inte ställa någon klocka. Har bara ätit skräp idag, som vanligt. Måste lära mig att äta ordentlig mat. Blev inte att jag gjort någonting igår. Satt bara hemma med mensvärk och mådde allmänt dåligt. Ungefär så som dagen varit idag. Har haft denna låten på repeat:

Min kära roomie börjar bli galen på ylandet, men det får han tåla. Ikväll blir det film, snacks och pizza. Jag är en så jävla värdelös människa ibland.

Den stundande helgen.

I helgen planerar jag att göra så lite som möjligt, helst inget vettigt alls. Men helt kan jag inte komma ifrån det. Ikväll ska jag åtminstone titta på "På Spåret" tillsammans med ett antal vänner. Så det blir i alla fall inte en pizza, en liter glass och en töntig tjejfilm för att sedan halvt gråta mig själv till sömns, det är ju alltid något.

Jag måste verkligen försöka lägga om mina matvanor en aning innan jag ens går igenom någon operation. I dagsläget har jag nog bland världens sämsta matvanor. På morgonen klarar jag verkligen inte av att äta frukost (något som jag sannerligen måste jobba med), så det blir inte frukost förrän ca ca 10, två timmar efter jag anlänt till jobbet. Lunch äter jag i stort sätt alltid ute och det är ju oftast inte världens bästa mat. Mellanmål blir det när jag är på väg hemåt eller precis kommit hem, då oftast macka eller kakor eller annat onödigt. Sen äter jag i stort sätt aldrig middag, jag äter bara skräp. Min middag kan lätt bestå av en skål glass och lite godis. Det är ju helt vansinnigt, inte sant? Måste lära mig att bli bättre på att laga mat.

Ett par tankar om ensamhet.

Igår innan jag tokdäckade med anledning av sömnpiller så låg jag och funderade lite på det här med ensamhet. Det är så otroligt olika för mig om jag är nöjd med min ensamhet eller om jag hela tiden känner att jag är en misslyckad människa just för att jag är ensam. Jag har inte haft någon som jag har varit i en relation med på sex år. Det här misstänker jag möjligen är ett resultat av att jag har så otroligt svårt med närhet. Jag vill inte att någon ska ta på mig. Jag klarar inte av tanken på att någon tittar på mig. Jag kan inte förstå att någon på något vis skulle kunna vara attraherad av mig.

Så, samtidigt som jag är bekväm i min ensamhet så känns det så otroligt tomt vissa dagar. Ångesten och oron över att för evigt förbli ensam kan vara så stark vissa dagar att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Ibland blir jag så arg på världen, så jävla förbannad över att andra människor ska få vara lyckliga, få ha varandra. Bli förälskade och bli älskade tillbaka. För jag är så otroligt kluven ändå, samtidigt som jag bär på ett enormt självhat så kan jag emellanåt bli så frustrerad över att jag ständigt ska bli ratad. Vad är det egentligen för fel på mig? Jag är väl en intelligent, rolig och trevlig människa? Men det räcker inte. Och jag orkar inte med att bli ratad. Då stänger jag hellre av mina känslor och försöker göra det bästa av min ensamhet. Skaffa en hobby, omge mig med vänner som jag ändå upplever uppskattar min närvaro. Men, ibland blir jag bara så jävla trött på världen, det är mest det jag vill ha sagt.

Den här bilden summerar den där ensamhetskänslan ganska väl måste jag säga.

Ikväll är en sådan kväll...

...då jag bara inte orkar mer mig själv. Orkar inte tänka. Då är jag tacksam för att jag kan ta en sömntablett och däcka som en klubbad gnu. Ångesten kryper sig på när jag är stressad och nu är det en jobbig tid på jobbet. Det blir inte bättre av att jag lätt slarvar med medicinen. Så, nu har jag tagit ett litet piller och ämnar krypa ner i min bädd med katten. Hon är så söt ibland, trots att hon ibland kan vara ett litet as. Bjuder på en bild på kattaskrället:

Smått irriterad

Håller på med mitt senaste syprojekt, men det blir inte som jag vill. Argh, jag blir irriterad som tusan! Det blir ett bad och lite tv-serier istället kanske. Eller så ska jag klippa ut ett par bitar till och försöka igen.

Just nu har jag himla svårt att inte jämt och ständigt gå runt och tänka på hur det skulle kunna bli om jag får operationen och om jag lyckas. Det finns inget alternativ, jag måste lyckas. Jag tänkte inte gå runt och vara fet resten av livet. Jag klarar inte av det och jag vågar knappt tänka på det.

För ett antal månader sedan så fick jag en bild redigerad utifrån hur jag skulle kunna se ut om jag går ner till en mer normal vikt. Det hade inte varit fy skam att kunna se ut så sen. Jag kan nästan se ett litet uns av snygghet till och med. Här är bilden:

Hur den ursprungliga bilden såg ut vågar jag nästan inte visa.

Ett par tankar

De senaste dagarna har jag tänkt en del på hur otroligt många olika anledningar det finns till att jag vill gå ner i vikt. Det är så mycket skuld och skam involverat. De, liksom jag, som har levt med kraftig övervikt kan säkert känna igen sig i de här tankarna. Så jag tänkte, för min skull, och för att kanske visa för någon annan som möjligen läser det här att det finns andra som känner likadant, nämna ett par saker.

• Jag vill kunna sätta mig bredvid någon på en buss eller ett tåg utan att känna att jag är alldeles för stor och gör den andra personen obekväm och irriterad.
• Jag vill kunna få känna tillhörighet, jag vill inte känna folks dömande blickar på mig.
• Jag vill våga låta mig själv bli förälskad och sluta vara rädd för misslyckande och att bli ratad på grund av mitt utseende
• Jag vill få lov att känna mig vacker
• Jag vill sluta oroa mig för att jag inte ska orka hålla samma tempo som andra när man t.ex. är ute på promenad.
• Jag vill sluta oroa mig för att saker ska gå sönder när jag sätter mig på dem.
• Jag vill inte känna att jag inte orkar gå i trappor eller springa till bussen.

Ibland känns det som att alla mina problem skulle lösas om jag bara kunde bli av med min övervikt. Givetvis vet jag innerst inne att det inte är så. Mitt liv kommer inte magiskt förvandlas till en perfekt tillvaro bara för att jag skulle tappa ett antal kilo. Men jag kan ju inte sticka under stolen med att det skulle vara underbart. Att det skulle underlätta. Att det är det enda jag vill just nu och det jag strävat efter så länge jag kan minnas. Jag har bestämt mig för att försöka få den här operationen. Jag vill för en gångs skull ta tag i mitt liv och kanske faktiskt tillåta mig själv att få lite hjälp. Jag har äntligen kunnat erkänna för mig själv att jag inte klarar av det här på egen hand. 

När man mår sådär som man gör ibland.

När man mår sådär ibland, då kan man få för sig att man bara kan lyssna på en låt, för precis den låten summerar allt man känner. Konstigt nog blev det en låt från en artist som jag aldrig direkt lyssnat på, som används som soundstrack i andra twilightfilmen, så kan det bli ibland.

Åberopat vårdgarantin

Idag ringde jag och åberopade vårdgarantin. Hörrnini där uppe i Landskrona, nu får ni ta och skynda på, sa jag till den trevliga mannen i luren. Det kommer nog inte ta 3 månader sa han, men det kommer åtminstone att gå snabbare än 24 månader. Om jag kan få genomgå operationen inom ett halvår så kommer jag att vara en förbaskat glad kvinna, det är ett som är säkert!

Trött som en gnu

Bjuder på en liten bild från helgen.

Här ser man åtminstone en liten del av ensamblen. Jag var faktiskt nöjd med håret, klänningen var en succé och medaljerna glittrade så fint i kandelabrarnas ljus.

En fantastisk fest

Vet inte om jag varit på trevligare bal någon gång faktiskt. Otroligt god mat och fantastiskt sällskap, jag är sannerligen mycket nöjd! Dock känner jag att jag inte kommer att orka hela natten. Jag är helt enkelt inte en sådan människa längre. Men jag njöt åtminstone nu, "förhoppningsvis" (beror ju på hur man ser det) sista gången jag kan äta och dricka som alla andra på balen. Blir väl alkoholfritt nästa år, men vad gör det? Förhoppningsvis kommer jag behöva sy en ny klänning också.

Det är inte det att jag alltid känner mig horribelt oattraktiv och rent ut sagt gräsligt ful, kvällar som denna kan jag till och med känna mig rättså fin. Men jag vill känna mig vacker, känna mig rätt, känna mig som att jag hör till mer. Jag önskar så otroligt mycket att jag kan få göra det snart.

Bjuder på bild på min fantastiska bordsherre, Dan.

Vad är väl en bal på borgen?

Nu är det partaj utan dess like. Den årliga nationsbalen är här med pompa och ståt. Än så länge kan jag deltaga i festligheterna utan problem, det blir massa mat och dricka. Men när jag får göra min operation då är det slut med det. Ibland tänker jag att "helvete vad saker kommer bli annorlunda", men det är värt det. Nu blir det fest! Minsann!

Remissbekräftelse

Så kom den! Bekräftelsen på att mottagningen har tagit emot min remiss. Gladeligen meddelade de att jag kommer att få tid inom ca 24 månader. Fy för den lede! På måndag ringer jag och anmäler att jag tänker nyttja vårdgarantin, då ska jag tekniskt sett få komma till inom 90 dagar. Det känns inte helt realistiskt men det kommer ju åtminstone att gå snabbare. Hurra för fria vårdval, eller?

En smärre inledning.

För att fatta mig kort så skulle jag vilja säga att denna bloggen rätt och slätt kommer att handla om min resa mot att bli sådär supersnygg. Jag har ställt mig i kö till att få göra en så kallad "gastric bypass"-operation med intentionen att bli smalare och därmed förbaskat mycket mer attraktiv. Innan det är dags för en eventuell operation så tänkte jag blogga om den eviga väntan, allmänt trams och övriga tankar som kan tänkas vara relevanta.