Idag vaknade jag och kände "jäkla skit, nu har jag försovit mig". Hetsade upp ur sängen och skyndade mig som tusan till bussen, sedan till tåget och när jag kom fram till Malmö C så tittar jag på klockan. Vadå kvart i åtta? Jag hade varit helt övertygad om att klockan var kvart i nio och att jag var himla stressad till jobbet. Himla tur att jag hade tagit fel på tiden "åt rätt håll" i alla fall. Så jag var till slut i alldeles lagom tid till jobbet istället för grymt försenad. Synd bara att jag kände mig stressad hela morgonen i onödan.
Planen för dagen/helgen var att min kära broder skulle komma ner hit på besök från storstaden, men det blev inte så. Jag blev rättså besviken, jag saknar ändå min bror rätt mycket när vi inte får träffas speciellt ofta pga att vi bor rättså långt ifrån varandra. Men jag tröstar mig med att det snart är jul och att vi får ses då. Sedan skall jag upp och hälsa på i januari för då tar han minsann examen och det ska firas med pompa och ståt!
Jag måste försöka få in i mitt huvud att det faktiskt kan finnas en möjlighet för mig att få leva ett normalt liv. Jag måste sluta se det som omöjligt att jag någon gång kan få bli normalviktig. Jag satsar allt, ska verkligen kämpa för den här operationen. Måste ta tag i mitt liv. Ta tag i mig själv. I min kost och mina vanor. Jag måste inse att jag kan klara det. Att jag kan hantera att äta vettigt, träna och sköta mitt arbete samtidigt. För tänk vad mycket energi jag skulle ha om jag inte behövde släpa omkring på alla mina extrakilon. Allting skulle ju gå som en dans, eller? Det är klart att jag vet att alla mina problem inte magiskt skulle försvinna om jag lyckades bli normalviktig, men å andra sidan så kan det ju knappast skada?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar