Något typ av besked.

Igår fick jag tag i de rackarna i Landskrona. Fick prata med en otroligt trevlig kvinna, det är så himla härligt när man får prata med vänliga människor, det gjorde verkligen min dag. Fick reda på att de kommer att skicka vidare min remiss inom kort, ca 1-2 veckor trodde hon. De skulle också eventuellt skicka den till Lund, eftersom att jag hade lämnat önskemål om att få komma dit. Hon trodde att det kanske kunde vara därför som den inte skickats med senaste "högen" som de skickade iväg, eftersom att alla de remisserna skickades till Simrishamn. Jag är lycklig över att få något typ av besked och kommer att försöka hålla huvudet kallt. Om inget besked kommit inom en månad så ringer jag och frågar igen. Lite på får man ju vara, inom rimliga gränser.

Idag är det onsdag, vilket innebär att det om ett par ynka timmar kommer att ha avklarat halva arbetsveckan. På lördag ska jag tatuera mig och jag är så otroligt sugen att det inte är sant!

Bjuder på något av det bästa som youtube har att erbjuda:

Leonard Nimoy, oh, how I love you!

Den eviga väntan.

Jag vill inte vara en gnällspik. Jag vill försöka vara en positiv människa som beter sig som en kinkigt småsyskon som tycker att allting ska delas exakt lika och vara rättvist annars så går världen under. Men jag kan inte låta bli att bli lite upprörd när jag får reda på att det händer saker i andras ärenden och remisser skickas vidare till höger och vänster, men att min remiss inte skickas vidare, trots att den skickades tidigare till Landskrona. Ja, det är löjligt som tusan att hänga upp sig på sådana här saker och livet är bannemig aldrig rättvist, det är jag fullt medveten om. Men jag kan inte låta bli, hoppet om operationen är något av det viktigaste för mig just nu och det upptar en hel del av min tankeverksamhet.

Ska ringa Landskrona idag, gud nåde dem om de inte har sin vårdgarantitelefon öppen! Nä, skämt å sido, jag blir lite less på att jaga folk, men jag har ju själv ett yrke där det inte är så lätt att få tag på mig så jag kan ju försöka lugna ner mig lite.

Jag överväger att börja göra video-bloggar istället när det beger sig. Är det roligt? Är jag rolig? Ingen aning. Får väl se.

Alla de där känslorna som bara förvirrar.

Jag vet inte vad det är för fel på mig, men jag har de senaste veckorna verkligen totalt hamnat i någon typ av känslomässig storm. Den där mannen som jag träffat har gjort mig helt knäpp. Allting är ännu mer upp och ner och fram och tillbaka än vanligt. Han var och hälsade på hos mig igår och jag kände helt plötsligt att jag kanske inte är förälskad. Att jag kan blivit förälskad i förälskelsen, eller hur man nu uttrycker det. Blivit så exalterad över att någon visat något intresse att jag blivit helt knäpp.

Det är så otroligt klyschigt att säga, men nu måste jag faktiskt fokusera på mig själv. Jag kan inte gå runt och bli styrd av vad andra människor tycker och tänker hela tiden. Jag hoppas så innerligt att jag kan få någon rackans tid för infosamtal och bedömning snart så att jag kan ha något att se fram emot.

Jag har i och för sig någonting att se fram emot i början av mars då jag har bokat en tatueringstid. Jag har inte råd egentligen, men det skiter jag. Jag får käka nudlar ett par veckor bara jag får bli snyggare (ja, man blir snyggare av snygga tatueringar).

Försökte för övrigt ringa till Landskrona idag för att höra hur det går med remissen egentligen. Eftersom att vårdgarantitelefonen av någon mystisk anledning var stängd så testade jag att höra med de som sysslar med rådgivningen och se om de kunde se någonstans i min journal hur det ligger till med remissen. Stod i telefonkö i över en halvtimme för att få prata med en förbannat otrevlig kvinna som i stort sätt idiotförklarade mig få att jag försökte få besked från dem och inte på vårdgarantilinjen. Om man nu tycker att det är så innerligt besvärligt att folk ringer ber om råd avseende vård så kanske man inte ska sitta och svara i telefon på en linje som sysslar med rådgivning för vård. Jag kan bli så otroligt trött på människor ibland. Folk kan vara så otroligt oprofessionella. Oavsett vilket humör jag är på och hur frustrerad och irriterad jag än kan bli i mitt arbete så är jag för fasen ändå trevlig när jag prata med människor, för de allra flesta förtjänar bannemig att bli behandlade med respekt och vänlighet. Nu förstörde hon min dag. Tack så jävla mycket.

Också håller man på att bli lite extra knäpp igen.

Det kryper under huden. Ibland så kan man bara känna galenskapen komma krypande. Jag har börjat tycka om någon lite för mycket och för en sekund så fick jag för mig att han tyckte om mig med. Men då hade jag ju fått uppleva lite kärlek och lycka och det går givetvis inte för sig. Fortfarande inget besked från Landskrona. Jag vill veta. Ha något att förhålla mig till. Kunna se fram emot något. Behöver en ljuspunkt i tillvaron. Jag hatar så otroligt mycket att jag inte kan vara avslappnad, ta saker som det kommer. Jag blir alldeles för påverkad. Ibland känner jag mig bara som ett jäkla neurotiskt fruntimmer som alldeles för enkelt blir beroende av andra människor. Det är klyschigt att säga, det är jag medveten om, men jag önskar att man kunde stänga av känslor. Jag vill inte titta på mobilen var femte minut och önska att han hört av sig.

Jag ska göra slag i saken och ringa till Landskrona och se hur det går med min remiss.