Nyklippt och rastlös.

Jag är nervös inför invägningen på lördag, det känns som att det varit en dålig vecka. Å andra sidan har jag inte haft en enda vecka efter operationen där jag stått helt still eller till och med gått upp något, så jag ska väl vara tacksam för det antar jag. Förr eller senare landar man väl på en platå, gör inte alla det? Nåväl, jag tänkte idag dela med mig av en bild som togs igår (se till höger). När jag tittade på den så slog det mig att herregud, jag kan nästan ser normalviktig ut. Läskigt.

INVÄGNING V. 29

FÖRRA INVÄGNINGENS VIKT: 79,4 kg
DENNA VECKANS VIKT: 78,3 kg
VIKTMINSKNING: 1,1 kg
VIKTMINSKNING TOTALT: 52,7 kg
VIKTMINSKNING I PROCENT: 1,4 %

Samma t-shirt, väldigt annorlunda Hanna!

Bilden till höger är tagen bara några veckor efter jag började hela den här processen. Bilden till vänster är tagen för bara några dagar sedan (och ja, jag har pyjamasbyxor på mig, haha). Det är inte helt tydligt kanske men det är en väääldigt stor skillnad. Speciellt om man kollar på hur texten verkligen sträcks ut på den högra bilden.

Var hos frisören idag och då sitter man onekligen och kollar sig själv i spegeln ett längre tag. Det bara slog mig då, mitt ansikte har ändrats så himla mycket. Jag tänker inte på det. Ibland när jag kollar i spegeln så ser jag fortfarande bara runda kinder och dubbelhakor.

Ibland så försöker jag stanna upp och tänka, är jag lycklig nu? Jag håller på att nå ett mål som jag längtat efter hur länge som helst. Men jag kan inte riktigt förstå det och därför kan jag inte heller känna mig tillfreds eller riktigt nöjd. Jag hoppas att mitt huvud kommer ifatt vågen snart.

Invägning v. 28

FÖRRA INVÄGNINGENS VIKT: 80,5 kg
DENNA VECKANS VIKT: 79,4 kg
VIKTMINSKNING: 1,1 kg
VIKTMINSKNING TOTALT: 51,6 kg
VIKTMINSKNING I PROCENT: 1,4 %

Det blev ju ändå en bra vecka. Jag vet inte hur länge sen det var jag hade en 7:a som den första siffran i min vikt. Helt vansinnigt, helt enkelt vansinnigt. Idag ska jag nog inte göra något, förhoppningsvis kanske ta en promenad men det är ändå länge väldigt oklart. Fram tills jag beslutar något så blir det till att titta på Biggest Loser Australia. Spännande värre!

Nu är det verkligen höst.

Nu är det höst på riktigt och jag känner mer och mer för att bara stänga in mig på rummet, tända lite värmeljus och inte släppa in någon. Jag borde förmodligen inte avskärma mig från världen, men jag orkar inte alltid med allting, det funkar inte så helt enkelt. Jag tror att jag bara ska spendera eftermiddagen/kvällen hemma på soffan med en bra bok. Det känns helt enkelt för emotionellt komplicerat att interagera med människor just nu. Jag träffade dock en vän för en kaffe igår och det var väldigt trevligt. Han kände knappt igen mig och det första han sa var "men vad fin du är". Det är ju alltid roligt att höra, såklart. Just nu känner jag kanske egentligen mest för att vara ensam. Jag vet inte, jag är nog lite förvirrad. Får försöka anstränga mig till att för en gångs skull ta saker en sak i taget och inte ta ut misslyckande i förskott. Får väl se hur det går.

För övrigt kan jag inte lyssna på något annat än Tom Waits (den stiliga mannen till vänster) just nu.

Ibland händer det helt enkelt för mycket på samma gång.

Det har hänt mycket den senaste veckan. Jag har fått och blivit ofrivilligt singel. Jag tror jag är mest irriterad än ledsen faktiskt. Det är kanske alldeles för snabba ryck i mitt känsloliv, men jag har i alla fall varit på två dejter (med samma karl i alla fall) sedan jag blev dumpad. Jag känner bara att jag inte orkar hålla på de sociala reglerna att man ska vänta si och så länge innan man börjar dejta igen efter ett förhållande har tagit slut. Det var inte jag som valde att avsluta det och jag förtjänar inte att sitta på min kammare och må dåligt när jag egentligen vill vara i ett förhållande. Jag försöker peppa mig själv och tänka att det är hans förlust men det är svårt när man tenderar att vara rätt jäkla självkritisk. Nåväl, jag vill verkligen inte hoppas för mycket avseende den här nya karlen som jag träffat, men förhoppningsvis kan det i alla fall vara trevligt att ses ett tag också får man se vad som händer helt enkelt. Mest av allt tror jag att jag vill ha lite bekräftelse på att någon annan kanske kan tycka om mig och att jag inte är helt körd. För vem vill inte ha lite bekräftelse?

Invägning v. 27

FÖRRA INVÄGNINGENS VIKT: 81,6 kg
DENNA VECKANS VIKT: 80,5 kg
VIKTMINSKNING: 1,1 kg
VIKTMINSKNING TOTALT: 50,5 kg
VIKTMINSKNING I PROCENT: 1,3 %

Jag måste säga att det ändå blev en bra vecka, nästa ivägning hoppas jag innerligt att det står en sjua först i min vikt! Jag kan inte minnas när jag vägde 70-någonting senast.

 

 

 

Seg onsdag.

Bjuder på en bild på gårdagens middag. Ibland kan man kanske lyxa lite med pannkakor utan att få dåligt samvete.

Vissa dagar är helt enkelt bara segare än andra. Idag är en sådan dag. I morse var jag och lämnade de där blodproven som jag blivit ordinerad att lämna sex månader efter operationen (herregud, har det gått sex månader redan?). Är nervös som fasen inför resultaten. Hoppas att jag kan slippa ha dåliga värden, ska försöka skärpa mig och äta ordentligt, men det är inte alltid så lätt. Blir kanske ett litet uppvaknande om det visar sig att det faktiskt har fått konsekvenser att jag slarvar. Men, jag mår ju egentligen inte dåligt. Fast å andra sidan vet jag inte hur jag hade mått om jag faktiskt hade ätit alla gånger om dagen. Men, det är som att det är så etsat i mig, att om man äter så går man upp i vikt. Jag vet ju att det inte är så. Även om jag ätit alla mål mat om dagen som jag borde, så kommer jag fortsätta gå ner i vikt så länge jag inte äter alldeles för mycket och helt fel. Jag måste försöka skaka av mig känslan av att jag syndar i stort sätt varje gång jag äter något. Även om jag inte känner hunger på samma sätt som jag gjorde innan så känner jag en viss typ av hunger. Det känns i kroppen helt enkelt att jag behöver fylla på energi. Om jag inte får den känslan så börjar jag tänka att jag förmodligen ätit för mycket och den totala paniken sätter in för jag blir livrädd att jag kommer att gå upp igen.

Det är rätt oklart vad som står på agendan idag. Så som det känns i kroppen nu så kommer jag förmodligen att nöja mig med en promenad hem som dagens aktivitet. Det finns liksom ingen energi alls och jag känner mig snuvig och jävlig. Kanske får man träffa pojkvännen något, trots att han är så fasligt upptagen jämt.

Före/efterbilder!

 

Det kändes bra med en promenad hem igår. Det var nog verkligen lagom fysisk aktivitet. Det är en förkylning på gång och jag har varken tid eller ork att bli sjuk just nu. Ja, man har väl aldrig tid och ork att bli sjuk, men just nu känns det extra olämpligt. De här bilderna la jag upp på mitt konto på instagram, om någon vill följa mig där så heter jag hannawillbefit. Det blir förmodligen en promenad hem idag också, så att jag får någon typ av motion i alla fall.

 

Jag har slarvat med maten mer än vanligt på sistone. Jag äter helt enkelt inte tillräckligt och jag vet att det är fel. Jag trodde aldrig att det skulle vara mitt problem. Jag var helt övertygad om att om det var något som jag skulle misslyckas med så skulle det vara att jag inte kunde hålla mig till de små portionerna. Men, nu när jag har gått ner en massa och börjar faktiskt närma mig målvikten (det känns helt sjukt), så är jag livrädd för att sluta gå ner i vikt eller till och med börja gå upp igen. Nästan alla mina tankar cirkulerar kring vikten och jag kan inte låta bli att väga mig varje dag, testa en massa kläder och jämföra hur de sitter. Det är givet att jag förstår att jag har gått ner i vikt, inte så lite heller, men någonstans i bakhuvudet så finns tanken kvar att jag är lika stor som jag var från början. Jag känner mig till och med större ibland. Det är bissart och jag oroar mig en del för att jag håller på att utveckla någon form av knäpp inställning till mat, motion och till min kropp. Ibland får folk tjata på mig att äta och jag försöker ibland smita undan måltider. Pojkvännen kollar mig nästan varje kväll och frågar hur många gånger jag ätit. Jag får lite lust att ljuga ibland, men jag är ärlig. För det mesta blir det fyra gånger om dagen istället för de rekommenderade sex.

 

Imorgon ska jag gå till vårdcentralen och lämna blodprov som ska skickas till Aleris för en sexmånaderskontroll. Om det inte är några problem med blodproven så behöver man inte ha något läkarbesök eller så, men om det är något "fel" så blir man kallad. Jag är rätt nervös att det kommer vara något fel på mina värden och att jag kommer få klagomål på mig. Det hade varit otroligt skönt att få bekräftat att jag är ok, så att inte pojkvännen och andra behöver oroa sig för att jag ska ha någon bristsjukdom eller riskera att bli sjuk på något annat sätt. Får väl helt enkelt se vad som händer.

Invägning vecka 26

FÖRRA INVÄGNINGENS VIKT: 82,8 kg
DENNA VECKANS VIKT: 81,6 kg
VIKTMINSKNING: 1,2 kg
VIKTMINSKNING TOTALT: 49,4 kg
VIKTMINSKNING I PROCENT: 1,4 %

Lite tankar som jag har haft på sistone:
Det är klart att jag förstår att det är många som har uppmärksammat min viktminskning och det syns ju, det är givet. Det värmer att folk ger mig positiva kommentarer och tycker att jag har varit duktig. Men, samtidigt så känns det många gånger jobbigt att ha folk som kommenterar mig och min kropp och att alla förväntar sig att få höra en redovisning av hur allting har fungerat. Det är så många frågor. Hur mycket har du gått ner? Hur fungerar en gastric bypass? Mår du bra? Tränar du något? Hur äter du? Kan du tänja ut din magsäck igen? Hur mycket ska du gå ner? Samtidigt kommer det en hel del kommentarer "oj, du bara försvinner, nu ska du väl inte gå ner mer". Ibland är man klart på humör och det känns positivt och peppande att prata om mina bravader, men jag vill för det mesta vara den som tar upp ämnet om jag nu känner för att prata om det.

Jag hade tänkt träna Bodypump idag, men jag känner att en infektion är på g i kroppen. Så istället har jag valt att ta en rask promenad hem, så det blir en 30 minuters promenad i alla fall. På onsdag blir det förhoppningsvis lite mer ordentlig träning, så länge kroppen känner sig ok.