Det kändes bra med en promenad hem igår. Det var nog verkligen lagom fysisk aktivitet. Det är en förkylning på gång och jag har varken tid eller ork att bli sjuk just nu. Ja, man har väl aldrig tid och ork att bli sjuk, men just nu känns det extra olämpligt. De här bilderna la jag upp på mitt konto på instagram, om någon vill följa mig där så heter jag hannawillbefit. Det blir förmodligen en promenad hem idag också, så att jag får någon typ av motion i alla fall.
Jag har slarvat med maten mer än vanligt på sistone. Jag äter helt enkelt inte tillräckligt och jag vet att det är fel. Jag trodde aldrig att det skulle vara mitt problem. Jag var helt övertygad om att om det var något som jag skulle misslyckas med så skulle det vara att jag inte kunde hålla mig till de små portionerna. Men, nu när jag har gått ner en massa och börjar faktiskt närma mig målvikten (det känns helt sjukt), så är jag livrädd för att sluta gå ner i vikt eller till och med börja gå upp igen. Nästan alla mina tankar cirkulerar kring vikten och jag kan inte låta bli att väga mig varje dag, testa en massa kläder och jämföra hur de sitter. Det är givet att jag förstår att jag har gått ner i vikt, inte så lite heller, men någonstans i bakhuvudet så finns tanken kvar att jag är lika stor som jag var från början. Jag känner mig till och med större ibland. Det är bissart och jag oroar mig en del för att jag håller på att utveckla någon form av knäpp inställning till mat, motion och till min kropp. Ibland får folk tjata på mig att äta och jag försöker ibland smita undan måltider. Pojkvännen kollar mig nästan varje kväll och frågar hur många gånger jag ätit. Jag får lite lust att ljuga ibland, men jag är ärlig. För det mesta blir det fyra gånger om dagen istället för de rekommenderade sex.
Imorgon ska jag gå till vårdcentralen och lämna blodprov som ska skickas till Aleris för en sexmånaderskontroll. Om det inte är några problem med blodproven så behöver man inte ha något läkarbesök eller så, men om det är något "fel" så blir man kallad. Jag är rätt nervös att det kommer vara något fel på mina värden och att jag kommer få klagomål på mig. Det hade varit otroligt skönt att få bekräftat att jag är ok, så att inte pojkvännen och andra behöver oroa sig för att jag ska ha någon bristsjukdom eller riskera att bli sjuk på något annat sätt. Får väl helt enkelt se vad som händer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar