Ett par tankar

De senaste dagarna har jag tänkt en del på hur otroligt många olika anledningar det finns till att jag vill gå ner i vikt. Det är så mycket skuld och skam involverat. De, liksom jag, som har levt med kraftig övervikt kan säkert känna igen sig i de här tankarna. Så jag tänkte, för min skull, och för att kanske visa för någon annan som möjligen läser det här att det finns andra som känner likadant, nämna ett par saker.

• Jag vill kunna sätta mig bredvid någon på en buss eller ett tåg utan att känna att jag är alldeles för stor och gör den andra personen obekväm och irriterad.
• Jag vill kunna få känna tillhörighet, jag vill inte känna folks dömande blickar på mig.
• Jag vill våga låta mig själv bli förälskad och sluta vara rädd för misslyckande och att bli ratad på grund av mitt utseende
• Jag vill få lov att känna mig vacker
• Jag vill sluta oroa mig för att jag inte ska orka hålla samma tempo som andra när man t.ex. är ute på promenad.
• Jag vill sluta oroa mig för att saker ska gå sönder när jag sätter mig på dem.
• Jag vill inte känna att jag inte orkar gå i trappor eller springa till bussen.

Ibland känns det som att alla mina problem skulle lösas om jag bara kunde bli av med min övervikt. Givetvis vet jag innerst inne att det inte är så. Mitt liv kommer inte magiskt förvandlas till en perfekt tillvaro bara för att jag skulle tappa ett antal kilo. Men jag kan ju inte sticka under stolen med att det skulle vara underbart. Att det skulle underlätta. Att det är det enda jag vill just nu och det jag strävat efter så länge jag kan minnas. Jag har bestämt mig för att försöka få den här operationen. Jag vill för en gångs skull ta tag i mitt liv och kanske faktiskt tillåta mig själv att få lite hjälp. Jag har äntligen kunnat erkänna för mig själv att jag inte klarar av det här på egen hand.