Ett par tankar om ensamhet.

Igår innan jag tokdäckade med anledning av sömnpiller så låg jag och funderade lite på det här med ensamhet. Det är så otroligt olika för mig om jag är nöjd med min ensamhet eller om jag hela tiden känner att jag är en misslyckad människa just för att jag är ensam. Jag har inte haft någon som jag har varit i en relation med på sex år. Det här misstänker jag möjligen är ett resultat av att jag har så otroligt svårt med närhet. Jag vill inte att någon ska ta på mig. Jag klarar inte av tanken på att någon tittar på mig. Jag kan inte förstå att någon på något vis skulle kunna vara attraherad av mig.

Så, samtidigt som jag är bekväm i min ensamhet så känns det så otroligt tomt vissa dagar. Ångesten och oron över att för evigt förbli ensam kan vara så stark vissa dagar att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Ibland blir jag så arg på världen, så jävla förbannad över att andra människor ska få vara lyckliga, få ha varandra. Bli förälskade och bli älskade tillbaka. För jag är så otroligt kluven ändå, samtidigt som jag bär på ett enormt självhat så kan jag emellanåt bli så frustrerad över att jag ständigt ska bli ratad. Vad är det egentligen för fel på mig? Jag är väl en intelligent, rolig och trevlig människa? Men det räcker inte. Och jag orkar inte med att bli ratad. Då stänger jag hellre av mina känslor och försöker göra det bästa av min ensamhet. Skaffa en hobby, omge mig med vänner som jag ändå upplever uppskattar min närvaro. Men, ibland blir jag bara så jävla trött på världen, det är mest det jag vill ha sagt.

Den här bilden summerar den där ensamhetskänslan ganska väl måste jag säga.