Den där eviga känslan av otillräcklighet.

Hade idag så kallat medarbetarsamtal på jobbet och som vanligt förväntade jag mig en hel del negativ feedback eftersom att jag i stort sett aldrig kan tro på min egen förmåga. Men, det gick bra och nu är jag glad. Går varje dag nu och längtar efter och funderar på en eventuell operation. Det är ytterst svårt att få ur huvudet. Men jag är glad att jag har tagit ett steg i rätt riktning och initiativ till att få remiss skickad och åberopat vårdgarantin. Jag vill bara att alla bitar ska falla på plats. Rätt mycket att stå i på jobbet, veckorna går otroligt snabbt. På torsdag ska jag till min terapeut, var ett tag sedan jag var där, blir skönt att prata med henne faktiskt. Det är ju som vanligt lite fram och tillbaka med mitt mående. Det är nu dags för sömn så att jag kan komma upp i tid imorgon.