Nu har jag lyckats med flytet ett antal dagar. Jag har tagit mig igenom den första jobbiga veckan. Jag tränade igår i en timme, satan vad jag svettades. Jag har varit ute och promenerat annars varje dag den här veckan. Jag har inte fuskat. Jag har nästan lyckats dricka allt vatten, jag har verkligen försökt. Jag har gått ner nästan 3 kg. Ändå är jag inte nöjd. Ändå tycker jag att jag kanske kunde prestera lite bättre. Eftersom att jag är så fet borde ju kilona bara rasa av mig, inte sant? 3 kg är ingenting. Jag måste gå ner 7 kg. Varför går det inte snabbare? Vad gör jag för fel? Jag blir besviken på mig själv och sen blir jag arg för att jag blir besviken. Istället borde jag väl ge mig själv beröm, eller?
Jag är inte alltid bra på att peppa mig själv. Det jag är bäst på är att se det absolut sämsta och sedan bara fokusera på det. Inte se att jag kan göra något bra alls. Förminska allting jag åstadkommer och tänka att det inte är något speciellt, inget som jag borde berömmas för. Så rädd för att ta ut någon typ av seger i förskott. Livrädd för att misslyckas men anser mig själv misslyckad ständigt och jämt ändå. Jag vet att jag måste arbeta med det här. Arbeta med mig själv. Försöka bli av med mina hjärnspöken, men det är inte så förbaskat enkelt. Rent logiskt så vet jag att mitt tänk är orimligt. Jag är inte en hemsk människa och jag är ändå ganska duktig emellanåt. Men det är som att min övervikt alltid har gjort att jag inte kan se det som jag gör bra. Det blir att jag tänker "okej, jag presterar bra på jobbet... men jag är ju fortfarande fet och därmed misslyckad".
Jag tror att jag är i större behov av peppning och stöd under den här processen än vad jag först trodde. Det är inte det att jag trodde att det skulle bli enkelt, men jag trodde nog att jag hade lite mer styrka än vad jag verkar ha. Hur som helst är det dags för dagens första shake, som vanligt blev den försenad för jag har ingen självdisciplin. Måste skärpa mig, kan inte hålla på och slarva efter operationen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar